Det som inte dödar dig, gör dig starkare!

Det är väldigt sorgligt men jag har inte orken att bry mig och lägga ner en massa tid på sånt som jag ändå inte kan göra något åt. Även om det är saker som ligger mig nära hjärtat, som jag bryr mig om, som jag borde bry mig om, så orkar jag inte göra det längre. Det kanske är en stor klyscha men jag har vart med om en hel del under mitt 18-åriga liv. Jag upplever mig själv som väldigt stark och jag kämpar alltid för sånt som jag upplever är värt att kämpa för, men alla kamper jag har fått utstå och allt jag har gett men inte fått tillbaka har tagit det ifrån mig.

Många gånger har kämpat för två och jag orkar inte gör det längre, det känns inte rättvist utan kämpar inte du så kämpar inte jag. För det är väl ändå inte meningen att man ensam ska kämpa förgäves när det är två personer med i spelet. Då är jag helt enkelt inte värd att kämpa för och då tänker inte jag anstränga mig för att sen bara bli sårad.

Det känns som att jag kan bli tagen för givet många gånger och visst jag kommer alltid att finnas här för mina nära och kära, men visar dem ingen uppskattning så blir det väldigt jobbigt i längden. Då tappar man lusten att hela tiden ge dem bekräftelse och uppskattning.

"Vill du inte ha mig som jag är - så är det inte mig du vill ha."